annicanilsson

Man rycks med av fantasin så att man glömmer bort verkligheten.
Det är inte bra. Att dagdrömma, visst, på ett sätt är det bra. Men man missar för mycket av verkligheten.
Drömma på natten, bra fantasi man har då. Men om man drömmer för djupt? Vad vet man då? Mellan verkligheten och fantasin?
Men vad gör det för skillnad? En rätt så stor skillnad. Tänk om man stannar upp i sin fantasi/dröm, lever i den som i nuet.
Är det bra eller dålig? Ibland känner man bara hur allt runt omkring en bara går bort, att det bara finns det i sitt huvud.  Men det kan ju även hända att man glömmer bort sina tankar, lever i nuet, efter grupptryck. Men lever man efter verkligheten då med? Jag  gillar nog inte fundera, det gör mig orimlig, kommer fram till konstiga svar, enlig mig själv. Det är sjukt.
 
Ibland kan man känna sig obetydelsefull, ensam, allt det dära. Men då är vi där igen, vid drömmarna och fantasin.
Drömmarna om den perfekta vardagen.
Vart ska världen bli av?
 
Ibland så tror man att man är någon som man egentligen inte är, man stannar upp ett tag. Och funderar.
Men vad skall man fundera på? Vem är jag? Vad vill jag egentligen? Vad ska det bli av med mig? Hur kan jag göra allt bättre? Är jag sämre än andra människor? Betyder jag inte lika mycket?
Så ska man nog inte tänka?! Eller jo, fundera över vem man är egentligen.. Men klart att alla betyder lika mycket. Tänk inte på sådant.. Det gör jag aldelles för ofta och mår skit utav det.

Det är inte lätt, nej det är det inte. Att uttrycka sig så att alla folk kan förstå en utan att skratta.
Att man kan vara hyfsat frispråkig utan någon dumförklarar en. Kunna ha sina egna åsikter och kunna stå för dem.
I mina tanakr pågår det nog rätt mycket just nu. Att bara sitta och skriva detta, tar ju en evighet känns det som. Att kunna formulera tankar till ord osv.
Mina tankar är nog tillmestadelen hyfsat verklighetstrogna, än fantasi. Men det händer, att jag bara stannar upp, glömmer bort allt runt omkring, sedan när man återgår så vet man knappt vad som är sanning och inte. Det är skumt. Har hänt mig många gånger. Var tvungen att fråga några personer då.

Aldrig har jag tvekat så här mycket på om Gud finns eller inte.. aldrig..
ens när jag inte var kristen.. det är sjukt.. Jag och Gud har verkligen inte samma vilja..
Även om Han vet vad som är rätt för mig, så blir ju precis allting så mycket fel!!
Det finns så mycket, men ingenting... precis ingenting..
Tack så hemskt mkt då.. om han verkligen finns, vilket jag tror mer än allt annat, så tvekar jag ändå.. AH!
Snälla snälla snälla.. om han verkligen gör det rätta emot mig.. Varför mår jag som jag mår?
Varför känns det inte bra? Varför blir det mesta inte som jag vill? Vill Han verkligen att man skall må dåligt? Vill han det?

Är det verkligen det rätta? AH! jag blir galen.. Även han verkar veta, ha en plan, men har inte jag lite att säga till om?
Jag vet att han vill mitt bästa, men jag menar, om man inte mår bra varken hur det blir med Guds val?
Bara nån enstaka gång hade varit typ.. roligt, snällt.. bra .. eller, är det inte bra för mitt bästa? Är det det han menar?
Nånting, så man inte mår för .. ska inte nämna det ordet .. 

Jag försöker verkligen ha mitt humör på topp, men det går inte längre.. Verkligen inte.
Allt har åkt tillbaka till noll igen. Ingenting har sin mening, ingenting. Även om jag skulle ställa mig på tå så hade jag inte nått upp, aldrig. Nej nej. Varför tänker jag dumma tankar för egentligen? Varför?
Vad är det som händer med mig? Vad????? Själv har jag inget svar.

Men känslan av att veta att man aldrig får den personen är enormt hemsk.. Jag vill få bort den.. Aldrig emr få den tillbaka. Jag stör mig på den. Jag mår verkligen dåligt utav det, ska det vara så?
Alla säger åt mig att gå vidare, men är det verkligen så lätt om alla säger att det är? Jag träffar han nästan varje dag med ju! Så, enkelt är det väl ändå inte?!

Men någongång hoppas jag att allt detta ska försvinna, så jag kan må bra, vara pigg och ha roligt igen.
Inte vara deppig, nere och ledsen, jag vill hellre må bra...