Naweeh^^
Döda mig?..
så låt oss besegras av kärleken.
- men jag orkar inte ta tag i kärleken just nu. Den får förbli frösen, dyster och oanvänd, i hjärtat. Nu får den vila lide. Så tungt.
That's it ..
Jag vill med vara söt..
Jag vill med vara den smala flickan som på reklamen.
Jag vill inte vara den jag är just nu..
jag vill inte bli kallad för flodhäst,
jag vill inte bli kallad för ful..
jag vill ha ett normalt liv..
Tankar och ord...
Hej. Jag gillar mina vänner. Vad skulle jag ha gjort utan er? Jag kan inte beskriva med ord hur tacksam jag är att jag känner er.
Varje gång jag varit i svåra situationer, vilket jag alltid är. Ni är där och stöttar mig.
Jag lyckas alltid komma ned till rad 0, alltid. Oavsett hur jag än göra.
Men ni finns här för mig, gör det mesta för att ta mig upp till er glada nivå igen. Ibland har ni ju lyckats, men jag sjunker snabbt ned igen. Nu säger jag defenitivt inte att ni misslyckas med det ni gör. Absolut inte!!
Det som är felet är; jag! Jag måste bättra mig, jag vet. Jag måste egentligen sluta tvivla. Men så lätt är det inte.
Jag gör allt fel hela tiden, det är det som är problemet...
Men ni ska veta hur tacksam jag är för att ni finns <3
Tack!
Tack
Okejokej.. killar är svin.. de flesta av dem... Väldigt patetiska....
Tack förreesten, ni som finns där och ställer upp för mig. Ni som stöttar mig, ni anar inte hur mycket jag uppskattar er. Det går verkligen inte att beskriva med ord..!
TACK!
jag orkar verkligen inte berätta om dagen just nu..... gör det imrogon eller senare...
God sent me an angel
by Tommy Q
I was walking along a country road one calm and cloudy day
Feeling down about the problems that had seemed to come my way
My pain was very great and my tears I could not hide
And was calling God to help me as I was hurting deep inside
I then thought about what I've believed and how I've rarely called
For sometimes I have wondered if God were there at all
As I lifted up my head and looked down that road a spell
I spotted someone coming - from the distance hard to tell
As he got a little closer I could then see all the signs
Of someone who'd been down that road quite a number of times
His clothes were old and dusty and his shoes were pretty worn
But there seemed a glow about him - at least I could have sworn
His face appeared real friendly as he peered up in the sky
He said, the weather is pretty calm today, hope the rain will pass us by
He first talked about the weather, but there seemed to be much more
That we both had in common, except for what we wore
He started talking about his life and the places he had been
And he spoke as if he knew me, like we were next-of-kin
From the problems that he had, to the happy times he found
Our likeness was uncanny and was becoming more profound
We had so much in common - I couldn't believe how much alike,
That I decided to tag along, we continued on our hike
He said he's from all over and his name was just like mine,
And hoped one day that we would meet as he had a real short time
I was feeling sort of baffled, as we went on with our walk
But he had held my interest, so I listened as he talked
He said, I know you're hurting - as your life has been so hard
But it seems today that you found God, where once you'd disregard
From the point that I was calling and was asking for God's hand,
Is the point where he had first appeared, as this was in God?s plan
He said to take more time for prayer - that I could bend God's ear
That He is always listening, and He is always near
God knows about my struggles but better times will be ahead,
As long as I keep believing and will no longer be mislead.
We then turned onto a sidewalk and now very close to home,
And it was then it struck me that I was suddenly now alone.
This stopped me in my tracks and I began to call his name
And it was then I understood, why to me that day he came.
I then realized God had heard me, as my Angel He then sent
To relieve me of my worries, and all my discontent.
Today I pray more often and feel blessed with my God's Love
As He was there and listening - and sent an Angel from above
That's true..
Or are we not?
You told me once
But I forgot.
So tell me now
And tell me true.
So I can say...
"I'm here for you."
Of all the friends
I've ever met,
You're the one
I won't forget.
And if I die
Before you do,
I'll go to heaven
And wait for you.
If you are not there by Judgement Day
I'll know you went the other way
I'll give the angels
Back their wings
And risk the loss
Of everything.
Only to prove my friendship is true...
I'll go to hell to be with You!
Daahh.... eehhh .. ?
Varför tro att man gillar en annan, bara för att komma över den andra?
Det är ju jag som är patetisk! Förlåt mig. Föråt att jag ens finna rättare sagt.
Jag vet, jag är jobbig och att jag är tjatig. Jag vet. Just därför jag ska dra mig undan lide..
Så att ni alla kan få det lugnt och skönt och vila ut.
Jag veta tt ni tycker det samma, det måste ni göra.. finns ingen annan väg ut ...
hejhej....
Bussresan hem :)
Idag när jag gick till kyrkan så kom ja och tänka på engång när jag satt på bussen hem ifrån Kristianstad.
Då så va det två stycken lide äldre killar som satt snett bakom mig.
Jag lyssnade lide på deras konstiga diskution. Alltså om: Skor (!)
Deras resonemang var att skorna visar vad man är för sorst människa.
Det roligaste är att de har rätt, t.ex kommer det en med lide större, alltså stora svarta skor, då kan man ju tyda att den kanske är lide mer punk/gothare(kan ju även ses på kläderna).
Men är det en svartklädd med gymnastikskor då? Vad kan man ta den stilen som? :P Det är lide roligt.
Man kan ju oftast se på en persons skor vad för stil den har. Och det tycker jag är rätt skoj =P=P
Detta va bara något som dök upp i mitt huvud innan imorse, och detta inträffade typ i september -06 =P haha.
Något...
Alla bibelverser kommer ifrån Ordspråksboken (!)
"Bekymmer gör hjärtat tungt, ett vänligt ord muntrar upp"
12:25
Det finns många bekymmer här i världen, men då, av ett vänligt ord kan man ju faktiskt bli på lite bättre humör. Men, hur länge varar det egentligen?
Jag tycker att jag har endel, eller rätt många erfarenheter utav det.
Ibland mår man ju bara inte bra utav olika anledningar, men då finns det så fantastiska vänner, som bara finns där, säger bra och rätt saker. Och det har muntrat upp mig iallafall=)
"Läkande ord är ett livets träd, men svekfulla knäcker lusten att leva"
15:4
Men, det finns även ord som sårar en totalt, även om man har tillräckligt med bekymmer. Eller så kan man vara på ett super bra humör och sedan blir allt kaos. Men, det behöver ju bara inte vara ord, även denna meningen är skriven i det. Det kan ju vara handlingar med, att en person abar sårat en på ett annat sätt. Det är också hemsk. Det kan verkligen gå så långt så att man verkligen inte vill leva mer.
"Guld och pärlor finns i mängd, men visa ord är en sällsynhet"
20:15
Alltså, har man sårat någon, då finns det ju faktiskt ord som 'Förlåt' Det är ett av de sällsynta orden. Men, om en person inte sårat en genom ord? Genom en handling som den egentligen inte kan rå för? Hur blir det då?
"Bättre öppen kritik än dold kärlek"
27:5
Jag tog tag i mitt liv, sade till den personen hur jag känner för den. Nu har jag inte snackat med den på några dagar. Jag vet att nångång måste jag det, men inte ännu. Jag måste få tid, och jag ville inte gå och bära på mina känslor ensam, inte så som jag mått. Jag vill få den tid jag behöver att kunna se dig i ögonen igen.
Så om du råkar läsa det här, det kommer till att komma en dag då jag samlar allt mod och pratar. Jag lovar.
Tankar..
Man rycks med av fantasin så att man glömmer bort verkligheten.
Det är inte bra. Att dagdrömma, visst, på ett sätt är det bra. Men man missar för mycket av verkligheten.
Drömma på natten, bra fantasi man har då. Men om man drömmer för djupt? Vad vet man då? Mellan verkligheten och fantasin?
Men vad gör det för skillnad? En rätt så stor skillnad. Tänk om man stannar upp i sin fantasi/dröm, lever i den som i nuet.
Är det bra eller dålig? Ibland känner man bara hur allt runt omkring en bara går bort, att det bara finns det i sitt huvud. Men det kan ju även hända att man glömmer bort sina tankar, lever i nuet, efter grupptryck. Men lever man efter verkligheten då med? Jag gillar nog inte fundera, det gör mig orimlig, kommer fram till konstiga svar, enlig mig själv. Det är sjukt.
Ibland kan man känna sig obetydelsefull, ensam, allt det dära. Men då är vi där igen, vid drömmarna och fantasin.
Drömmarna om den perfekta vardagen.
Vart ska världen bli av?
Ibland så tror man att man är någon som man egentligen inte är, man stannar upp ett tag. Och funderar.
Men vad skall man fundera på? Vem är jag? Vad vill jag egentligen? Vad ska det bli av med mig? Hur kan jag göra allt bättre? Är jag sämre än andra människor? Betyder jag inte lika mycket?
Så ska man nog inte tänka?! Eller jo, fundera över vem man är egentligen.. Men klart att alla betyder lika mycket. Tänk inte på sådant.. Det gör jag aldelles för ofta och mår skit utav det.
Det är inte lätt, nej det är det inte. Att uttrycka sig så att alla folk kan förstå en utan att skratta.
Att man kan vara hyfsat frispråkig utan någon dumförklarar en. Kunna ha sina egna åsikter och kunna stå för dem.
I mina tanakr pågår det nog rätt mycket just nu. Att bara sitta och skriva detta, tar ju en evighet känns det som. Att kunna formulera tankar till ord osv.
Mina tankar är nog tillmestadelen hyfsat verklighetstrogna, än fantasi. Men det händer, att jag bara stannar upp, glömmer bort allt runt omkring, sedan när man återgår så vet man knappt vad som är sanning och inte. Det är skumt. Har hänt mig många gånger. Var tvungen att fråga några personer då.
Aldrig har jag tvekat så här mycket på om Gud finns eller inte.. aldrig..
ens när jag inte var kristen.. det är sjukt.. Jag och Gud har verkligen inte samma vilja..
Även om Han vet vad som är rätt för mig, så blir ju precis allting så mycket fel!!
Det finns så mycket, men ingenting... precis ingenting..
Tack så hemskt mkt då.. om han verkligen finns, vilket jag tror mer än allt annat, så tvekar jag ändå.. AH!
Snälla snälla snälla.. om han verkligen gör det rätta emot mig.. Varför mår jag som jag mår?
Varför känns det inte bra? Varför blir det mesta inte som jag vill? Vill Han verkligen att man skall må dåligt? Vill han det?
Är det verkligen det rätta? AH! jag blir galen.. Även han verkar veta, ha en plan, men har inte jag lite att säga till om?
Jag vet att han vill mitt bästa, men jag menar, om man inte mår bra varken hur det blir med Guds val?
Bara nån enstaka gång hade varit typ.. roligt, snällt.. bra .. eller, är det inte bra för mitt bästa? Är det det han menar?
Nånting, så man inte mår för .. ska inte nämna det ordet ..
Jag försöker verkligen ha mitt humör på topp, men det går inte längre.. Verkligen inte.
Allt har åkt tillbaka till noll igen. Ingenting har sin mening, ingenting. Även om jag skulle ställa mig på tå så hade jag inte nått upp, aldrig. Nej nej. Varför tänker jag dumma tankar för egentligen? Varför?
Vad är det som händer med mig? Vad????? Själv har jag inget svar.
Men känslan av att veta att man aldrig får den personen är enormt hemsk.. Jag vill få bort den.. Aldrig emr få den tillbaka. Jag stör mig på den. Jag mår verkligen dåligt utav det, ska det vara så?
Alla säger åt mig att gå vidare, men är det verkligen så lätt om alla säger att det är? Jag träffar han nästan varje dag med ju! Så, enkelt är det väl ändå inte?!
Men någongång hoppas jag att allt detta ska försvinna, så jag kan må bra, vara pigg och ha roligt igen.
Inte vara deppig, nere och ledsen, jag vill hellre må bra...